jag vill  så gärna berätta om mitt liv för alla,så ni som inte tro på ett liv efter ett helvetiskt förhållande eller en helvetisk barndom.

jag lovar er att det finns kärlek och glädje och lycka till även er.

min barndom va inte bra,sen finns det dom  som gärna ignorerar det dåliga och bara tror att allt va bra,men så va inte själva saken.

När jag va 12 år,började jag och min syster att dricka mycket alkohol,vilket slutade med att vi oftast deckade någonstans,anledningen till att vi drack va att vi ville slippa känna rädsla för att få stryk,rädsla för att komma hem till en pappa som bara gav en stryk så fort man öppnade munnen.

så höll vi på i många år,vi sov hos vänner,sökte kärlek hos äldre män.

till slut så pallade inte våra föräldrar med mig längre så dom kontaktade socialen och tyckte att jag va ett problem barn(vilket jag kanske va).

jag hade inga vänner i skolan,jag blev mobbad så fort jag kom till skolan av alla,p.g.a att jag inte såg ut som dom,jag hade inte mderna kläder,jag va bara mig själv.

Socialen sa till mig att vi sätter dig på ett utredningshem i halmstad till vi vet vad vi ska göra med dig.

det va bara att göra som dom sa.

jagfick packa min a saker åka iväg,resan till halmstad kändes som milijoner mil,jag va rädd,besviken,fast ändå väldigt tacksam för att jag skulle få en säng att sova i (vilket jag inte har gjort på flera månader)att jag inte behövde vara rädd för att jag skulle få stryk så fort jag kom hem lite senare eller ifall jag sa något.

Anledningen till att jag fick åka iväg va att jag slog  min pappa så hårt(efter allt han gjort mot mig)så gav jag igen,jag rev sparkade slog honom så det bara sprutade blod,vilket jag faktiskt inte har ångest för jag tyckte det bara va så skönt att få ge honom stryk efter allt som han har gett mig=).Jag glömmer inte speciellt en kväll(jag kom inte ihåg hur det började)men iallafall,jag fick så mycket stryk av min pappa så jag hade ett cm långt sår i nacken,hand av tryck på min högra arm.jag blev så rädd,ledsen över det han hade gjort.jag sprang och sprang allt va  jag kunde.

tills slut va jag nere i samhället i lilla hylte,där jag satte mig i en hiss vid polisstatioen,och tänkte här sitter jag tills dom öppnar,sen ska jag fan anmäla honom för misshandel.Men när jag satt där så öppnades hiss dörren och en äldre dam kliver in och får se mig,jag minns att ajg bara gråter och gråter.hon tog med mig upp till sin lägenhet där gav hon mig mat och försökte lugna ner mig.(vilket hon lyckades med)hennes man sa det till mig att imorgon föjler vi med dig till polisstationen och anmäler honom.nä sa frugan vi åker in till halmstad nu till läkaren så dom får ta kort på det,så vi åkte ivåg och gjorde det.

men jg va såå rädd och sa till dom att nu kommer jag få ännu mer stryk av honom efter detta.men jag tänkte det får brista eller bära.

sen bar det av till utredningshemmet i halmstad..

jag fick bo på utredningshemmet i 3 m,jag åkte ditt i maj.När jag vaknade en morgon i juni kom min kontakt person upp till mig och väkte mig,sen sa hon att du har fått ett papper ifrån tingsrätten.

å vad glad jag blev(samtidigt blev jag rädd).

jag öppnade pappret och läste det,jag ska till tingsrätten och att jag har anmält min pappa för misshandel,men när jag hade skrollat ner lite fick jag se att han hade gjort en mot anmälan mot mig,hur FAN kunde han göra det efter allt dom han har gjort mot mig...grrrr..

jag va skit arg på honom.

men men jag va glad att det äntligen skulle bli av,nu äntligen kunde jag börja leva litt liv och bygga upp det på nytt.

trodde jag,dagen kom och vi begede oss till tingsrätten.jag va liv rädd för att möta dom.men jag va ju  tvungen.

vi gick in i rätt salen(vad som exakt hände där inne minns jag faktiskt inte).men jag kommer ihåg att han INTE fick fängelse i va fall,utan det va mig som dom skickade iväg,vidare som en jävla trasdocka,dom sa till mig att nä nu så är det bra nu får du flytta hem igen.

jag tänkte va fan är ni inte rediga i huvudet,jag har anmält lin pappa för misshandel och han har gort en mot anmälan mot mig,va tror ni kommer hända nu att han kommer att förlåta mig eller????HALLÅÅÅÅÅ ELLER jävla soc jävel.

men det va bara att gilla läget.

jag flyttade åter igen hem igen,det le 10 gånger värre än innan,(vilket jag redan viste)

han slog mig om och om igen,sprakade mig upp för tappan och bara stog och matade mig med stryk,jag fick en familj som ajg kunde ringa till ifall det blev värre hemma(det kallas väl stödfamilj).när han hade sparkat mig upp för trappan och ståt och matat mig med stryk i en halv timme(kändes det som i var fall)

så gick han ner, då passade jag på att ringa till min stödfamilj i panik,han kom och hämtade mig.

efter det tyckte socialen att jag skulle flytta till dom,jag bodde hos dom ett tag,jag blev överöst med kärlek tryggehet och allt,men jagtyckte inte att jag förkänade det,jag har aldrig fått det innan.

men efter ett par månader så tyckte inte socialen att jag skulle bo kvar där så dom slängde vidare mig till en annan familj utanför gislaved.

dom va me helt underbara människor,där kunde jag börja skolan igen,gymnasiet,allt va såå underbart,jag va trygg,fick kärlek,men det gick ett tag men sen fick jag inte bo kvar där heller.

dom skickade iväg mitt till ett behandlingshem i växjö.

jag mådde psykiskt dåligt på grund av att jag inte hade en stabil plats i mitt liv,jag hade ingen grund att stå på.som hela tiden innan så tänkte jag att här kommer jag inte få stanna heller.

men det fick jag.

jag våga gå ut utanför hemmet efter 2 månader,för jag viste att här kunde inte han komma och ta mig,det är för många mil i mellan,jag bärjade på en ny skola igen,men det gick inte så bra för mig jag va så osäker på mig själv.men mitt liv årdnade up sig.

jag bodde på behanldingshemmet i 2 år tror jag att det va,sen fick jag en prov lägenhet,allt gick så bra,allt bara flöt på.jag hade så undebara kontakt personen,jag verkligen älskade dom.

men en sen kväll,när jag hade varit ute med mina underbara vänner som jag hade lärt känna.

jag hade inte så långt hem,det var knappt 1 km.

jag gick det va väldigt mörkt ute,jag mådde inte så bra för troligtvis hade jag fått i mig något alltså någon hade nog lagt något i min drink.allt började snurra och jag mådde skit dåligt,när jag bara  va ett par hundra meter hem ifrån så känner jag hur  någon tar tag i mig bakifrån och drar ner mig på marken,han våltar mig den JÄLVA IDIOTEN FAN vad jag hatade mig själv efter det,varför skulle jag ha dom kläderna jag hade,varför va jag så glad och trevlig mot killarna..jävla mig själv.

jag staplade mig hem,grät floder,vad fan kan inte jag få ha det bra någon gång,varför kan inte jag få vara lycklig,måste allt hända mig*snyft*

jag tala om vad som ahde hänt dagen efter för mina kontakt personer,så när dom fick reda på det så åkte vi först till en sån som kollar om man har tagit droger,jag fick kissa i ett litet rör,det visade att jg fått i mig en drog(kom inte ihåg vad den hete)men det va inte bara jag som ahde råkat ut för denna mannen,han va känd hos polisen.

men men dom jävlarna gjordeinte ett skit,jag blev dessutom gravid,men gjorde abort.polisen sa till mig att du kan födda barnet så har du bevis...vilka JÄVLA IDIOTER OCH DOM SKA KALLA SIG POLIS helvet heller.

inget hände fallet lades ner han kom undan,

men jag fick åter igen besök av denne mannen,en kväll när jag hade ett par vänner hemma i min lägenhet vi satt och drak lite,så rätt som det va så kommer det en stor jävla sten in igenom rutan det låg glas spliter över hela köket.

jag polis anmälde honom igen förnu hade jag vittne.men inget hände där heller.

åren gick jag blev starkare och starkare i mig själv.jag började få kontakt igen med mina föräldrar,jag tänkte lär dig livet stora gåta älska glöma och förlåta.jag trodde att dom kanske kunde ändra sig.

så jag beslutade mig för att flytta ner till hyltebruk igen,men det tyckte inte min kontakt personer att jag skulle göra,men jag gjorde ju som jag själv ville.

flytt lasset gick iväg mot hylte.det va såååå jobbigt att lämna mina vänner i växjö.

men men man måste våga chansa här i livet,jag fick en lägenhet i hylte,trivdes jätte bra,jag umgicks med mina föräldrar igen,och jag och min bror hittade på saker ihop.

jag kände att jag va redo att träffa en kille nu så jag börja söka på nätet efter någon kille som ajg kunde date kanske.

jag träffade en kille som hete per och va från helsingborg.

han va 27 år och det var rätt lagom=).

vi bestämde att vi skulle träffas,han ville komma upp till mig så ha åkte upp till mig.

allt bara klickade när vi träffades,han stannade hos mig i nästan 2 veckor.

så vi beslöt oss för att leta efter en lägenhet i rydöbruk,vi flyttade dit förlovade oss.

sen fick jag veta att han var alkohlist.

när han drack så hade jag ett HELVETE igen,han stup fullt från och till.

men sen en dag sa han att det blir nog bättre om vi flyttar ner till helsingborg för där har ajg allting.jag kan gå på möten och allt.

så flytt laset gick och vi begav oss till kattarp utanför helsingborg,jag fick jobb och han bara drack mer och mer,jag fick ständigt skit från honom när han drack.när han lovade och lovade att han skulle sluta dricka,men det gjorde han aldrig.

jag vaa liv rädd fan att mitt liv inte kunde bli bättre någon gång,jag älskade ju honom och trodde att jag kunde ändra honom men det gick inte.

detta höll på i 2.5 år.

men en dag orkade jag inte mer,jag ringde till mina föräldrar och sa att ni får komma och hämta mig,jag orkar inte mer.

jag hade en vännina som bodde i vaggeryd som jag kunde bo hos så länge tills jag ficken egen längenhet,så lasset bara av till vaggeryd nästa destination,jag tänkte det här kommer aldrig bli bra,jag kommer aldrig att få lugn och ro aldrig få dela min kärlek med någon=(.

men jag bodde hos dom i jag tror att det va ungefär en månad eller nåt,sen fick jag min lägenhet på torsgatan i vaggeryd.

per hade hållt på och försöka få mig tillbaka hela tiden men jag ville inte ha honom tillbaka,jag hade för mycket dåliga minnen efter allt som hade hänt i mitt liv och med honom så jag ville bara leva själv.

jag lärde känna en vän som heter Tuula och hennes underbara familj,vi umgicks dagligen tuula och jag,vi fetade och hade skit kul ihop,jag älskar tuula och hennes familj dom är guld världa=)jag träffade en kille på maj sommaren 2005,han gjorde mig gravid,mina föräldrar tyckte inte jag skulle bahålla barnet i och med att vi inte var tillsammans utan det va bara en sommar flört,men jag lyssnde inte jag va ändå 25 år och unde ta mitt ansvar som mamma,den 11 februari 2006 födde jag en liten flicka vid namn isabell,jag ahde äntligen vunnit högsta vinnsten på looto,jag va såååå lycklig för min lilla flicka,lyckan hade komit till mig med=).

jag betsämde mig för att flytta nämre mamma o pappa,så jag fick en lägenhet i hyltebruk(igen)innan jag flyttade dit träffade jag en kille vid namn sören som bodde i smålandstenar,han ville gärna ha en tjej som bodde i närheten.vi träffades och en dag när jag flyttat ner så bjöd jag ner honom,sen den 14 maj 2006 så har vi varit ett par.2006-09-23 förlovade vi oss,året efter alltså 2007-07-14 gifte vi oss.

nu är jag lyckligt gift med min man sören och jag är sååå lycklig,det jag vill säga med detta är att även lyckan kommer till dig med så ge inte upp..

många kramar från mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måste skriva lite här igen.  Jag vet inte vad som händer här,men det som en gång fanns det finns inte kvar längre vi pratar knappt det gjorde vi innan om allt som tyngde oss till allt annat. Men nu inte ett ljud jo hur vi vill ha det i sängen, jag ...

Måste skriva lite här igen.  Jag vet inte vad som händer här,men det som en gång fanns det finns inte kvar längre vi pratar knappt det gjorde vi innan om allt som tyngde oss till allt annat. Men nu inte ett ljud jo hur vi vill ha det i sängen, jag ...

Måste skriva lite här igen.  Jag vet inte vad som händer här,men det som en gång fanns det finns inte kvar längre vi pratar knappt det gjorde vi innan om allt som tyngde oss till allt annat. Men nu inte ett ljud jo hur vi vill ha det i sängen, jag ...

Jag måste få skriva av mig  Jag vet inte vad som händer mellan oss Daniel, men något är det. Den kärleken vi en gång hade är nog borta.  Du är så frånvarande, sen Leo fick sitt boende nere hos sin mamma jag förstår dig men du glömmer bort oss.v...

När man pratar ned någon och den inte svarar, visst är det ointressant? Det finns inget värre än när man står och prata med dig älskling och du inte svara tillbaka.  Så frågar man om du hörde va man sa,då säger du ja. Men för i helvete svara då...